.

Börjar med att be om ursäkt! Jag vet att jag är jättedålig på att uppdatera här. Det händer en hel del hela tiden och hinner inte blogga direkt.
Det har varit en oerhört jobbig period nu. En väldigt lång sådan. Och jag vet inte om jag ser något slut på det.
Att inte äta är en sak. Men när man sen börjar äta igen så kommer en massa andra knepiga gamla tankar. Jag verkligen hatar det!! Är det då bättre att inte äta? Hur tusan ska man göra?! Jag är så trött på anorexin nu!! Och det har jag varit länge. Men nu börjar jag verkligen undra om det kommer ta slut någon gång.
Eller ska det alltid vara så som det är nu?
Kommer jag alltid vara sjuk? 
Alltid ha det svårt med maten.
Alltid ha dessa dumma tankar?
Jag vill inte det.
Det kommer jag inte orka.
Stänger jag av mycket nu eller är det för att jag har annat att koncentrera mig på?
Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till!!

Tack ni fina tjejer som varit här ikväll!! Verkligen supermys!!Ni är bara så underbart härliga så man kan inget annat än att älska er massor!!Ett stort tack till "Danna" som fixat min design här, jag är supernöjd!! Ha det gott mina underbara sötisar!! ♥♥Älskar er massor!!♥♥

Vad hade jag gjort utan er????
Utan alla fina vänner,familj osv hade jag inte pallat med detta längre.
Jag hoppas ni alla vet hur mycket ni betyder för mig.
Förtjänar jag alla dessa underbara människor??
Förtjänar jag det som de ger mig??
Hur kan jag ge allt tillbaka??
Kan ju inte ens komma i närheten av det de er.
Men ni ska alla veta:
JAG ÄLSKAR ER SÅ OERHÖRT MYCKET!!

Det är inte lätt att hitta ett tips som gäller för alla! Men visa personen att hon/han är värdefull precis som hon/han är. Och att man inte behöver svälta sig eller skada sig för att andra ska tycka om en. Det är oerhört svårt att ta emot kärlek som man inte känner sig värd. Men om man ändå ger personen kärlek kan man tillsammans kämpa mot alla jobbiga hemska tankar. Om du vill får du gärna maila mig om du vill ha lite mer "privata" svar. Min mail är : [email protected]
Detta gäller självklart alla andra också som läser detta och har funderingar osv.
Kramar Anna.

Försöker komma fram till varför det ska vara så svårt att vända ett negativt beteende även om man vill. Vill man inte tillräckligt? Att äta är så himla jobbigt. Varför ska det vara det? Det är ju en naturli del av livet. Man måste ha näring i sig. Och jag är inget undantag även om det känns så. Jag har en så stark önskan att bara rasa i vikt. Tappa alla kilo jag en gång gått upp. Samtidigt vill jag inte förlora det jag har nu. Min katt, lägenhet och till hösten har jag ju fått en praktikplats där jag går och dansar. Det ska bli så roligt. Men varför har jag då dessa tankar?!?! Jag orkar inte med det längre!! Just nu skulle jag kunna tänka mig att testa en sak som jag inte testat tidigare. Men jag vet också att det inte leder någon vart. Bara bakåt. Inte framåt.Kan inte någon bara trolla bort allt som gör så ont inne i mig?!?! Jag vill inte mer.

Just nu vet jag inte vad jag vill och vad jag vågar. Svackan blir djupare och djupare. Jag vet inte HUR jag ska ta mig upp. Jag vet inte om jag VÅGAR. Och även om jag vill så är det så svårtatt verkligen ta tag i det. Varför är livet så svårt och komplicerat? Hur känns det att vara helt frisk? Kommer en del av mig alltid vilja gå tillbaka till sjukdomen? Varför vilja dit egentligen. Det är ju ett rent helvete. Men livet är inte heller lätt. När man är mittemellan är det skitjobbigt. Det är så lätt att vackla då. Om man åtminstone hade en sida som var starkare. Det är så jättemånga tankar som bara snurrar i huvudet så jag blir helt tokig. Svårt att sätta ord på många av tankarna.

Solen skiner ute och värmer ordentligt. Äntligen är det vår (hoppas jag).
Men jag saknar solen inombords. Mitt hjärta behöver sol. Min själ behöver sol. Mitt sinne behöver sol.
Just nu är det väldigt jobbigt med allt. Jag är så rädd att jag ska falla tillbaka i skiten. JAG VILL INTE!! Varför ska det vara så svårt att äta normalt utan att få panik, skuldkänslor och få magknip?? Men jag måste fixa detta. Jag vill inte gå bakåt!! Jag vill ju fortsätta min väg framåt och få ett normalt liv. Inte för att jag vet hur ett normalt liv är men det är det nog inte många som gör. Vad är egentligen normalt? Det ska i alla fall vara så att man mår bra. Att man känner glädje, inte trycker ner sig själv och att man vågar tro på sig själv.

Sitter och tittar på "Oprah" där de idag pratar om skilsmässobarn. De barnen som är där och berättar har nu blivit vuxna och vill få sina föräldrar att förstå hur det har påverkat dem. En hel del som jag känner igen mig i. Som att föräldern inte kan förstå att barnet mått och mår så dåligt. De har ju alltid varit glada och duktiga. Man kan ha ett brustet hjärta även om ansiktet ler. Det kallas mask. Den masken använder man sig av när man inte vill visa hur man mår. Man tror att man inte får visa de känslorna. Jag har ofta fått den kommentaren när jag berättat om hur jag mådde som barn. "Det är inte sant. Du har alltid varit glad!". Inte en fråga om hur jag egentligen mådde. Mitt inre sabbades tidigt. Jag förstod nog inte riktigt vad som hänt. Men när jag nu berättar så känner jag att vissa inte ens försöker förstå hur det känns inombords. Även om det har gått många år så är det fortfarande lika äckligt. Att sluta tänka tillbaka på det är svårt, jag har det inom mig hela tiden. Jag behöver inte titta bakåt. Jag har det inombords. De kommer kanske aldrig förstå. Jag skulle vilja att de skulle få känna det som jag kände då och fortfarande känner. Alltid ha med känslorna om äckel, ångest....
På något sätt måste jag försöka lära mig leva med det. Att hantera det utan att straffa MIG.
Så alla föräldrar!! : Lyssna på era barn. Krama dem och försök förstå om de har det svårt. Spelar ingen roll om det är små barn eller vuxna.

Att det kommer dalar får man ju vara beredd på. Men att dom ska vara så svåra att ta sig upp från är en annan sak. När jag nu har bott i min lägenhet i snart 1½ år känns ju helt underbart. Det är skönt att ha sitt eget men det tar lång tid att vänja sig vid allt. Efter alla år på sjukhus känns det konstigt att göra saker utan att be någon om lov. Jag var ju tvungen att fråga om jag fick gå på toaletten. Jag tror ju fortfarande att det är någon annan som bestämmer allt. Samtalen som jag går på varje vecka tror jag hela tiden är något jag måste göra för att min läkare säger det. Men det är ju mitt eget val. Nu har jag inga planer på att avsluta, men bara det att jag egentligen har ett val är helt främmande.
Sommaren som gick mådde jag verkligen bra och jag trodde att det nu var över med hela denna skiten. Sen kom hösten och något hände. Vet inte vad. Men sedan dess har jag varit i en svacka som bara känns djupare och djupare. Och ovanpå allt har jag varit förkyld i ett hela tiden. Att vänja sig vid skolbänken tar väl också sin lilla tid men det är ganska kul. (om jag bara kan hålla mig till rimliga krav).
Take care everybody!!