.

detta e tråkigt
jag vill inte  va sjuk
men men finns inte så mycket att göra åt d mer än att vila

men d e svårt
svårt att vila skallen
massor m tankar som dyker upp
försöker arbeta bort dom
inte låta dom komma fram
ibland går d
ibland går d inte lika bra
vissa tankar e starkare
jag försöker

nu är jag äntligen hemma efter några dagar på infektionskliniken. febern va hög måndag,tisdag,onsdag. tisdagnatten var inte rolig. jag kunde inte sova alls. gjorde jätteont i ryggen o jag hade svårt att andas. jag blev jätterädd. på onsdagen fick jag snabbt en tid på vårdcentralen. snabbsänkan va hög o jag fick penicillin mot lunginflammation. men på sena eftermiddagen när jag hade fått i mig 2 tabletter kom allt upp igen. hade ju inte fått i mig något under dagen men inte bra att jag inte kunde behålla medicinen. så när mamma kom in genom dörren o såg mig blev hon nog rätt chockad. jag va helt borta o idag minns jag inte mycket av dessa dagar. mamma ringde iaf runt till sjukvårdsupplysning osv o dom tyckte att vi skulle ringa ambulans. dom ansåg oxå att jag skulle åka in till akuten vilket vi gjorde. fick ganska snabb hjälp där o dom behöll mig. inom o röntgades o sen till infektionen. o där har jag legat. antibiotikan jag fick i droppnålen hjälpte snabbt o jag har varit feberfri 2-3dagar nu. idag va sänkan ok o jag fick åka hem:)
det är jätteskönt att va hemma nu. men jag e jättetrött vilket jag kommer vara ett tag. o hostig.

ligger här hemma i soffan o e sjuk. d e så tråkigt. feber o ont överallt. försöker spara på min panodil. har bara en kvar!! tänkte ta den ikväll. skulle gått förbi apoteket men d blev inte så pga omständigheterna på citykliniken.
jag vill inte va sjuk
jag vill va totalt jättefrisk
frisk från allt
både feber o ätstörning o annat skit

jag vill inte
varför kommer ni nu
jag vill inte höra er
jag vill inte se er
ni gör mig illa
ni vill mig illa
fy va jag hatar er
snälla lämna mig ifred
nu!!

någon gör mig besviken
likadant varje gång
om du ringer blir d bara kort
jag vet egentligen inte va du vill
du vill höra hur d e
ok
men varför vill du sen inte lyssna
d blir helt enkelt för jobbigt
för jobbigt för dig
då lägger man på luren
jag kan lixom inte lägga på luren när mitt liv blir för jobbigt
jag önskar att jag kunde
om jag kunde d kanske d inte hade varit som d e nu
jag hade kanske inte blivit så besviken
ledsen besviken o massa andra känslor
va har jag gjort för fel
varför tar du ut d på mig
d e ju inte jag som felat
d e en idiot som du känner som gjort MIG illa
d e inte JAG som gjort DIG illa
eller hur

nej, har jag fått feber
känns så
men jag ska ju jobba idag
gör ont i kroppen,huvudet
ja, överallt
hosta, slemmig jobbig hosta
inte nu
jag har inte tid o ork till detta
ganska jobbig dag igår
försökte reda ut en sak
varför känns d ändå inte bättre idag
jag skäms
skäms för mina tankar
tankar som kunde blivit handling
men så va d inte
kanske kan jag sova lite innan jag ska iväg o jobba
o när jag vaknar ska jag känna mig piggare

när ska saker vända
när ska jag kunna må bättre
när ska jag få tillåta mig att må bra
när när när när
d e den ständiga frågan
när ska jag trivas m mig själv
när ska jag få leva o må bra
utan att va rädd för att falla
jag vill inte falla o slå mig igen
d gör bara så ont
mina krafter att kämpa e inte så starka som jag önskar
vet inte längre vad som händer
o jag vet inte hur jag ska kunna få rätt på d
få rätt på allt som bara e så fel
varför e hela jag så totalt fel
hjälp mig att förstå
hjälp mig se meningen m detta
kan inte se d nu
finns stunder då jag verkligen inte orkar mer
orkar inte o vill bara ge upp
tack o lov e jag för feg
alldeles för feg för att ge upp
jag vet ju att jag inte vill d
jag vill leva ett bra liv
jag vill må bra
men frågan e bara:
NÄR??

oki. just nu vet jag fan inte va jag ska göra m detta liv
orkar inte nu
orkar inte idag
varför
hjälp mig
hur ska jag göra för att reda ut detta
jätterörigt
jättejobbigt
ångest
hela tiden denna fucking ångest
ursäkta mitt hemska språk idag men jag måste få ut d

befinner mig just nu hemma hos a,j,a,l
jag e trött
tankarna snurrar runt
imorgon e d jobb
orkar inte
fixar inte detta
hur ska jag nånsin kunna få en utbildning o sköta ett jobb
blir ju rädd för livet hela tiden
vet inte om jag vågar
tryggare o va i sjukdomen
men d vill jag inte
d e totalt jävligt o va i d
va finns d för utväg
finns egentligen ingen
bara en o d e FRAMÅT
men jag e rädd
livrädd
ska jag tillbaka hit ikväll
ska jag stanna hemma
här har jag sällskap vilket jag nog behöver
hemma e d lugnt vilket jag oxå behöver
hur gör jag
åker hem en stund o sen tillbaka
vet inte
får se sen

just nu fattar jag inte alls va som pågår
kroppen känns upp o ner
tankarna likaså
riktigt svinigt trött e jag
men varför
jag fattar inte hur detta ska gå
hur jag ska fixa detta
känns bara helt omöjligt
jag orkar inte m denna skiten
HJÄLP!!

jag har ont
ont i magen
jätteont i magen
det gör ont i  min själ oxå
varför psykar man ner sig själv totalt
hjälp va man kan deppa ihop
o d e ju bara man själv som gör detta sägs det
även om d inte känns så så ligger d nog en sanning i d
men d e svårt att tänka positivt när man känner sig nere
när man e trött
mär man har ont
då e d positiva långt bort

men va fan
varför denna berg o dalbana?
d e jävligt svårt att hänga med
fattar ingenting
hur tusan får man d o vara mer jämnt
svårt o förklara va d egentligen e
ena dagen e d bra
andra dagen e d ok
tredje dagen kan allt va kaos
när sen fjärde dagen e superbra
o femte dagen e rena helvetet

hjälp va segt d e att göra sig klar o ge sig ut. trött som tusan e jag. duschen väntar o sen måste jag ut o handla lite till min kyl. men d tar emot att möta dagen. exakt varför vet jag inte. en del saker som inte känns som jag vill. jag vet att d bara e jag som bestämmer vad jag ska tänka. men d går inte alltid så smidigt.
har lagt om maten nu vilket känns helt ok. d enda e att vikten dalat lite. visst d e bara lite men jag e rädd att d blir helt fel. men jag tänker inte tillåta att d går helt fel. absolut inte!!
...........................................................................ojojojoj, va gör man m denna sega kropp??

måste ju faktiskt säga att jag har haft en bra helg. igår åkte jag till rydebäck. när jag kom dit var dom precis på väg ut på promenad. så himla härligt väder. vi tog en ordentlig promenad,ner vid stranden,solen sken. lilla livia somnade i vagnen o mös där. när hon hade sovit färdigt o vi hade fått i oss lunch så gick livia o jag till lekplatsen o gungade. så det blev riktigt mycket frisk luft. men d va en härlig dag o vi va jättetrötta på kvällen. efter en katastrof-melodifestival ville jag o agneta se en film o jonas ville se en annan. det slutade m att han gick upp o tittade där. men vi orkade inte länge. sjukt trötta va vi o d bara kröp i kroppen. så vi gav upp o hoppade i säng.
nu e jag hemma hos min puh. han ligger under täcket o sover. jag ska strax oxå lägga mig. ska iväg till malmö imorgon o träffa jeanette:) hoppas bara jag e frisk. livis började kräkas idag o sen blev agneta oxå kass. menmen, finns inget o göra nu. jag e smittad för längesen isf.
natti natti på er!!

ojojojoj!!
jag hoppas att dessa dagar har en mening. jag vill veta va meningen e m att jag haft så tuffa dagar. antagligen e d för att jag ska se att dagarna e bättre när jag tänker positivt. att jag inte ska gå o trycka ner mig själv så långt ner i jorden som d bara går. o att jag absolut inte ska lagra mycket irritation o ilska så länge utan försöka ta tag i dom känslorna o tankarna direkt. idag har d känts bättre. jag har iaf kunnat va glad o inte bara grävt ner mig.
jag har ju så oerhört mycket stöd runt mig. på många håll o kanter. d e jätteskönt. även om jag många dagar inte känner mig värd det så vill jag inte va utan alla underbara människor som finns. så d e bara till att ta nya tag o inte deppa ner sig bara för att d varit lite depp i någon dag.
nä!! nu ska jag kämpa vidare. måste ju för tusan klara av detta. andra har ju kunnat fixa d, då ska jag väl oxå kunna d?!

solen skiner i kylan idag men det är faktiskt riktigt skönt ute.
har varit ute en runda när jag skulle till citykliniken o nu ska jag försöka varva ner lite innan jag ska ge mig av till jobbet o alla härliga barn där.
har en konstig känsla i kroppen idag.
inte på något sätt negativt
men däremot ovant
det känns positivt
det känns bra
det känns verkligen som att jag kanske är på väg
jag har kunnat trappa ner på medicinen
jag har kunnat stoppa mina negativa ångesttankar
jag har kunnat fixa mat i helgen
hihi, hjälp va jag låter duktig:P
ha en bra dag o TÄNK POSITIVT!!

hjälp va tiden har sprungit iväg. det har verkligen varit fullt upp o ärligt talat hade jag nästan glömt bort bloggen. största anledningen är nog att jag har ny dator o inte la in den som favvo direkt. men nu får d bli ändring på detta.
efter ett antal tuffa månader hoppas o tror jag nog att jag e på väg.
på väg åt rätt håll.
jag har avslutat min kontakt på psyk vilket är så oerhört skönt. nu har jag kontakt m en supergo tjej som verkligen stöttar mig. o hon tror att detta kommer gå bra. bara jag själv vill. d bästa e att hon verkligen vet va hon pratar om eftersom hon själv haft ätstörningar. d e där man hittar den bästa hjälpen o d bästa stödet. kan inte vården fatta d????
praktiken rullar på bra. d e många dagar i veckan men jag trivs fortfarande lika bra.
denna lördagkväll ska jag inte göra mer än att slappa. imorgon blir d en lång dansdag. först jobb o sen har jag bugg efter det.
ha d så bra så ska jag se till o ta mig tid o skriva mer här.

Jag vet att jag är jättekass på att skriva här. Men just nu är det så mycket annat. Jobbar mycket,vilket är kul. Härliga barn så man blir glad. Annars är jag väldigt trött både fysiskt och psykiskt. Jag har minskat ner mina samtal så att nu är det bara telefonkontakt en gång i veckan. Det ballade ur totalt och jag fick bara panik av att gå dit. Men jag har ju min egen privata lilla psykolog/vän/"grillmästare":P kärt barn har många namn sägs det ju:D
Det har varit en helt otroligt jobbig period och är fortfarande. Så många saker som jag försöker bearbeta. Många vet jag inte men det är jobbiga saker att ta itu med. En gång i veckan åker jag ju till HOPP vilket drar upp mycket. Men det är jättebra. Det som ingen vågat ta tag i kan jag nu jobba med. Jag tror att alla mina tankar och känslor blivit så starka för att jag gått in i en så kallat "Läkningsprocess". Jag hoppas att det är det.
Maten är jobbig.
Ångesten är stark.
Massa självskadetankar.
Hatar min kropp.
Tycker jag är tjock.
Det är ju inga nya tankar men de är starkare. Jag vill kunna hitta en inre trygghet i mig själv. Om det nu är så att man kan det vill säga. Men dom säger det. Att man ska kunna va trygg i sig själv. Jag känner mig ju bara trygg med ett antal personer. Men inte i mig själv.
Nu ska jag strax iväg och dansa balett. Men jag ska försöka bli bättre på att skriva!!

vet att jag varit oerhört dålig på att skriva här. har hänt en hel del.
jag har påbörjat praktik med barndans. det är verkligen jättekul och mysigt. men utöver det så känns allt helt rörigt. samtalen jag går på känns inte bra, leder ingenstans. igår började jag på "hopp" i malmö. riktigt jobbigt var det. både att  berätta sin egen berättelse om vad som hänt mig och sen sitta och lyssna på vad de andra gått igenom. hade jag varit sist om att berätta hade jag nog inte gjort det. det var fruktansvärt det som de varit med om. och min historia kändes mest som en piss i mississippi.
jag vet att man inte kan mäta det så. det är ju själva kränkningen och hur man mår som räknas. och inte exakt vad som hände.
men att sen komma ut därifrån och få ett samtal och höra att det ska vara släktkalas och att det hade varit kul om jag kom. mitt svar var enkelt:NEJ!! en viss person som jag hatar mer än allt annat ska självklart komma. varför står alla på hans sida?? varför är det jag som måste avstå från allt? kan inte han stanna hemma?
när jag vaknade idag var allt betydligt jävligare än igår. hur det nu kunde vara det. men jag känner mig så himla äcklig. står inte ut med dessa känslorna.

Hur fungerar egentligen vården här i detta land?
Den frågan har jag ställt många gånger. Och ingen jag känner har ett bra svar på det. Efter att ha gått på samtal i 10 år nu och varit inlagd i 8 år så borde man väl stå på mycket stadigare ben. Dom är ju rädda för att ta upp jobbiga ämne. Och om de gör det och sen märker att mitt gamla destriktiva mönster återkommer så är jag inte mogen att ta tag i det som är så jobbigt. Men var tusan börjar man då?? Jag måste ju ta tag i det jobbiga för att komma vidare. För att kunna acceptera livet. Kunna lämna allt det jobbiga bakom mig. Inte glömma det men kunna ha det i bagaget utan att få panik varje gång det är något som påminner om det. Eller ska man sitta så här livet ut? Det vill jag ju inte. Och det som jag sen tycker hjälper och känns bra kostar mycket och är inte inom Landstiget. Och då betalas det heller inte av sjukvården. Måste man va rik också för att kunna bli bra?? Jag skulle vilja veta vad som händer när någon av dom som sitter och bestämmer blir sjuka. Eller om deras barn blir sjuka. Visst, då ar dom väl pengarna till det. Men vi är ju alla lika värda och då ska pengar inte behöva spela någon roll.
Jag är i vilket fall som helst tacksam för alla de som finns runt mig och som ger ett fantastiskt stöd!!