.

Sitter och tittar på "Oprah" där de idag pratar om skilsmässobarn. De barnen som är där och berättar har nu blivit vuxna och vill få sina föräldrar att förstå hur det har påverkat dem. En hel del som jag känner igen mig i. Som att föräldern inte kan förstå att barnet mått och mår så dåligt. De har ju alltid varit glada och duktiga. Man kan ha ett brustet hjärta även om ansiktet ler. Det kallas mask. Den masken använder man sig av när man inte vill visa hur man mår. Man tror att man inte får visa de känslorna. Jag har ofta fått den kommentaren när jag berättat om hur jag mådde som barn. "Det är inte sant. Du har alltid varit glad!". Inte en fråga om hur jag egentligen mådde. Mitt inre sabbades tidigt. Jag förstod nog inte riktigt vad som hänt. Men när jag nu berättar så känner jag att vissa inte ens försöker förstå hur det känns inombords. Även om det har gått många år så är det fortfarande lika äckligt. Att sluta tänka tillbaka på det är svårt, jag har det inom mig hela tiden. Jag behöver inte titta bakåt. Jag har det inombords. De kommer kanske aldrig förstå. Jag skulle vilja att de skulle få känna det som jag kände då och fortfarande känner. Alltid ha med känslorna om äckel, ångest....
På något sätt måste jag försöka lära mig leva med det. Att hantera det utan att straffa MIG.
Så alla föräldrar!! : Lyssna på era barn. Krama dem och försök förstå om de har det svårt. Spelar ingen roll om det är små barn eller vuxna.

Att det kommer dalar får man ju vara beredd på. Men att dom ska vara så svåra att ta sig upp från är en annan sak. När jag nu har bott i min lägenhet i snart 1½ år känns ju helt underbart. Det är skönt att ha sitt eget men det tar lång tid att vänja sig vid allt. Efter alla år på sjukhus känns det konstigt att göra saker utan att be någon om lov. Jag var ju tvungen att fråga om jag fick gå på toaletten. Jag tror ju fortfarande att det är någon annan som bestämmer allt. Samtalen som jag går på varje vecka tror jag hela tiden är något jag måste göra för att min läkare säger det. Men det är ju mitt eget val. Nu har jag inga planer på att avsluta, men bara det att jag egentligen har ett val är helt främmande.
Sommaren som gick mådde jag verkligen bra och jag trodde att det nu var över med hela denna skiten. Sen kom hösten och något hände. Vet inte vad. Men sedan dess har jag varit i en svacka som bara känns djupare och djupare. Och ovanpå allt har jag varit förkyld i ett hela tiden. Att vänja sig vid skolbänken tar väl också sin lilla tid men det är ganska kul. (om jag bara kan hålla mig till rimliga krav).
Take care everybody!!