.

Försöker komma fram till varför det ska vara så svårt att vända ett negativt beteende även om man vill. Vill man inte tillräckligt? Att äta är så himla jobbigt. Varför ska det vara det? Det är ju en naturli del av livet. Man måste ha näring i sig. Och jag är inget undantag även om det känns så. Jag har en så stark önskan att bara rasa i vikt. Tappa alla kilo jag en gång gått upp. Samtidigt vill jag inte förlora det jag har nu. Min katt, lägenhet och till hösten har jag ju fått en praktikplats där jag går och dansar. Det ska bli så roligt. Men varför har jag då dessa tankar?!?! Jag orkar inte med det längre!! Just nu skulle jag kunna tänka mig att testa en sak som jag inte testat tidigare. Men jag vet också att det inte leder någon vart. Bara bakåt. Inte framåt.Kan inte någon bara trolla bort allt som gör så ont inne i mig?!?! Jag vill inte mer.

Just nu vet jag inte vad jag vill och vad jag vågar. Svackan blir djupare och djupare. Jag vet inte HUR jag ska ta mig upp. Jag vet inte om jag VÅGAR. Och även om jag vill så är det så svårtatt verkligen ta tag i det. Varför är livet så svårt och komplicerat? Hur känns det att vara helt frisk? Kommer en del av mig alltid vilja gå tillbaka till sjukdomen? Varför vilja dit egentligen. Det är ju ett rent helvete. Men livet är inte heller lätt. När man är mittemellan är det skitjobbigt. Det är så lätt att vackla då. Om man åtminstone hade en sida som var starkare. Det är så jättemånga tankar som bara snurrar i huvudet så jag blir helt tokig. Svårt att sätta ord på många av tankarna.

Solen skiner ute och värmer ordentligt. Äntligen är det vår (hoppas jag).
Men jag saknar solen inombords. Mitt hjärta behöver sol. Min själ behöver sol. Mitt sinne behöver sol.
Just nu är det väldigt jobbigt med allt. Jag är så rädd att jag ska falla tillbaka i skiten. JAG VILL INTE!! Varför ska det vara så svårt att äta normalt utan att få panik, skuldkänslor och få magknip?? Men jag måste fixa detta. Jag vill inte gå bakåt!! Jag vill ju fortsätta min väg framåt och få ett normalt liv. Inte för att jag vet hur ett normalt liv är men det är det nog inte många som gör. Vad är egentligen normalt? Det ska i alla fall vara så att man mår bra. Att man känner glädje, inte trycker ner sig själv och att man vågar tro på sig själv.